Plötsligt blev det tydligt för mig hur väl det Tage Danielsson sagt stämmer. Man kastar inte bomber på sina vänner. Men framför allt: man bryr sig om dom man känner. Världen krymper hela tiden. Både pga CISV och globaliseringen, förstås.
Upptrappningen av konflikten i Gaza har fått mig att uppdatera mig om läget mer än annars. Ännu mer när jag hörde att Libanon skjutit raketer in i Israel. Plötligt kom det så nära att jag fick ont i magen. Ska det bli krig i Libanon igen? Hur mår Ghassan?
Jag kan tänka mig att han tycker att jag är en drama queen. "Lugna ned dig", skulle han nog säga. Just därför vågar jag inte ringa och fråga. Han tycker att jag är fjantig som är så rädd. Kanske inte nu, men han brukar tycka det. Jag vet ju faktiskt inte hur det är. Jag förstår inte alls hur det är att leva i eller nära ett krig. Jag vet ingenting om hur vardagen påverkas. Jag är dock övertygad om att jag själv skulle kollapsa. "Du har ju potentiella hot omkring dig alltid, bilar till exempel", säger många. Ja, så är det. Och jag är faktiskt extra försiktig. Jag går gärna i gångtunnlarna under Stockholms gator. Jag är fan inte avslappnad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag tror att
1. raketerna kommer främst från södra Libanon vilket brukar innebära att resten av Libanon knappt märker av vad som pågår
2. det ska rätt mycket till för att det ska bli krig i Libanon. Det är val i vår och mao mycket dumt att involvera sig i något nu.
Men jag förstår vad du menar. Den här känslan är i princip alltid överhängande (tycker jag)
Skicka en kommentar